Jag vaknar upp en trejde gang i ett morkt rum. Klockan ar runt 11.00. ”Aja, inte sa sent i alla fall.”
Jag gar upp for en trappa som jag kanner igen val. Sa fort jag har kommit upp sa springer en svart liten varelse fram till mig, lika glad som alltid. Jag ger varelsen min hand for att den soker den standigt, later den bita och dregla lite pa den. I koket sa sager jag godmorgon och kramar om en kvinna som jag har kant i hela mitt liv.
Frukosten blir som vanligt havregrynsgrot med mjolk eftersom att jag aldrig blir matt annars. Den har gangen smakar mjolken lite ovanligt.

Vid ytterdorren sa satter jag pa mig min vinterjacka. Jag gar ut och kanner på den bitande kylan. Andas in frisk harlig luft. Solen gommer sig bakom de graa molnen. I vanliga fall hade jag tyckt att det hade varit synd, men nu sa spelar det ingen roll för jag har fatt tillrackligt med sol.

Jag är hemma igen.

Vaknar upp annu en gang, fast i ett varmt och svettigt rum. Solstralar lyser igenom sidan pa taket. Ser pa klockan att den ar 10.00. Kanner mig utvilad och redo for att ga upp. Jag forsoker halsa pa personerna som jag hyr av, men de igonerar mig som vanligt.
Jag gar till en mathak och bestaller in Gallo Pinto, som betstar av ris och bonor. Billigt och bra tanker jag (snal som vanligt men priserna har ar typ som i Sverige for att innevanarna har lart sig att hoja priset).
Senare koper jag billiga bananer, lite juice, smorjer pa med fet solskydd, drar pa mig badbyxorna och sandaler och sticker ner till stranden. Ligger pa den vita stranden i den stekande solen i typ en timme kanske? Eller jag har ingen aning, bryr mig inte sa mycket, ser i alla fall att solen inte har gatt ner sa mycket. Efter ett tag sa tar jag min snorkel, drar ut och utforskar den turkos fargade havet. Slar folje med en snorkelkamrat och foljer den i sitt utforskande. Senare slar mig ner for att samtala med kamratens vanner. Solen dyker ner i havet och da ar det dags for mig att ga tillbaka till mitt hostel.

Duschar av mig sand och solkram, drar ivag och kakar lite mer Gallo Pinto. Pluggar lite spanska, somnar pa hostelet. Vaknar upp sedan lite yr. Ser att klocka ar 22.00. Perfekt tanker jag. Drar ute pa strandvagen, fragar nagra personer vart det finns en salsa klubb. De sager att jag kan folja med dem. Perfekt sager jag. Och sa far jag dansa hela natten med latinamerikansk musik men ocksa varmen som standigt paminns och med svajande palmer i bakgrunden.
Jag ar glad.

Vaknar upp i ett mörkt rum. Hör hur en kvinna i andra rummet skriker gällt genom mina öronproppar.
”Kan hon inte halla tyst?”
Jag undrar vad klockan är, men vet inte eftersom ingen mobil jag äger. Sa jag känner efter om jag är pigg eller inte. Naväl, tänker jag. Jag far väl stiga upp da.
Stiger in i det lilla köket efter att jag har sagt ”buenos dias” till personalen. Ser pa klockan att den är snart halv tolv. ”Och jag som tänkte stiga upp lite extra tidigt idag”.
Lagar ihop en stor frukost med havregrynsgröt, äggröra och mackor. Mmm. Efter att jag är mätt och belaten sa konverserar jag lite med personalen. All konversation sker pa spanska som börjar bli lite mindre hackiga fran min del. En medelalderskvinna fran personalen brukar säga; ”Pountuuuis, cocinar (lagar mat) Pountuiis?”
Av nagon anledning sa tycker de flesta att mitt namn är väldigt lustigt. Även fast namnet kommer fran latin och spanska härstammar en stor del fran latin.
Sedan sa fixar jag iordning mig och pluggar spanska. Drar sedan till ett it-kafè. Efter att utfört mina it-behov sa lagar jag till en lunch. Som vanligt blir det bönor med ris, och bananer. Fast inte bananer i Sverige, utan mycket grövre och hardare. Men att steka dom gör dom till oerhört goda bananer.

Sedan gar jag iväg för att hinna med min salsa lektion. Pa vägen dit sa far jag se uteliggare vart jag än kollar, folk fragar mig ”do you smoke?” och allmänt försöker jag forsta alla reklamskyltar vad det egentligen star förnagot.
Hoppar pa min buss och far som oftast vara med om busschaufförer som fórsöker sortera sina busspengar samtidigt som dom kör. Jag mumlar tyst för mig själv att de ska fortsätta att ”titta pa vägen” (da det händer manga trafikolyckor i San Josè). Och de flesta busschauförer har mysko affärer sinsemellan, för da det är rött ljus och tva bussar star brevid varandra sa öppnar de dörrarna och hoppar ur för att idka lite byteshandel. Hmm.

Pa salsa lektionen senare sa dansar jag pa och njuter. Försöker komma ihag vad vi lärde oss sist och pratar pa med folk sa langt som min spanska räcker. Lyssnar pa dansläraren som skriker ”Pateo, pateo, atras!” (spark, spark, bakat!).

Drar pa bio senare med nagra vänner och ser pa en härlig hollywood film, med skadisar som är igenkännbara. Bio är som tur väldigt billig (ca 25kr) och med söta popcorn istället för salta (och med en film pa engelskt tal).

Tillbaka pa hostelet sa lagar jag middag, da jag känner mig snal sa blir det bönor och ris igen, med banan. Som jag tycker är oerhört gott. Pluggar lite mer spanska, ser pa lite Simpsons pa spanska och gar och lägger mig.
Väl i min säng da jag läser en bok, sa börjar sängen att skaka, jag tänker att det inte är sa konstigt eftersom att jag är pa en bat, med sedan tänker jag, hey, jag är inte pa nagon bat! Da det är en jordbävning. Sedan somnar jag.

Yes! Hittade salsan tillslut! Dansar valdigt mycket salsa just nu och andra latinamrikanska danser. Hittade en speciell dansskola som har manga lektioner som ar riktigt bra. Men det ar som Jocke sa ocksa, de finns valdigt mycket salsa klubbar har i San José. Sa pa dagarna salsa, men aven pa kvallarna. Annars sa hanger jag med olika personer som jag lart kanna och forsoker komma in i kulturen sa mycket som mojligt.

Om det inte vore for salsan i San José, skulle jag aldrig vara har. Staden i sig ar valdigt ful och har ingenting speciellt over sig. Men bra utbud av allt har staden och staden valdigt likt stockholm nar det galler affarer vilket ar positivt.
Det ar ocksa valdigt manga uteliggare och hemlosa. Varfor det finns uteliggare ar enligt en costarican att det beror mycket pa droger, alkohol och mentala sjukdomar. Och det finns organisationer som hjalper uteliggare med mat och bostad och aven om de har problem av nagot slag. Men personer som har en mental sjukdom eller storning maste verkligen ha hjalp! Hur ska de kunna ta hand om sig sjalva? Gatubarn har jag inte sett som tur ar, sa det ar skont att barn inte behover sova pa gatan har. Aven staten i Costa Rica ska ge bostader gratis till manniskor som behover det. Stammer det verkligen, da det finns sa manga uteliggare? Hmm.
For ovrigt ar det farligt att vara ute pa natten. Det forrsigar mycket person ran och overfall.
Jag har haft turen att inte sett det personligen och jag hoppas att jag inte kommer att behova gora det i framtiden heller.

När jag kom till Puntarenas (en strandstad) sa försökte jag byta mina pengar sa snabbt som möjlig, för jag ville inte spendera natten ute. Det fanns oerhört manga uteliggare i den staden pa grund av fattigdom och om de fick chansen skulle de försoka rana mig för att de är sa fattiga.
Men ingen bank ville byta mina pengar och vissa banker hade hunnit blivit stängda för dagen. Jag hoppades pa att de kunde byta mina pengar dagen efter. Men jag var nu tvungen att spendera natten ute.
Först sa tillbringade jag min tid vid en strandresturang (jag köpte ingen mat eftersom min budget skulle räcka för att ta mig till San José och internet pengar). Där kunde jag ta vatten gratis och det fanns mycket folk, sa risken för att bli ranad var inte sa stor. Efter att restaurangerna hade stängt sa började jag ga för att hitta ett annat bra ställe. Men plötsligt kom det fler och fler uteliggare emot mig fran flera hall.
Min syn förändrades. De var zombies.
Jag kände att jag var tvungen att ta mig till en högre höjd. Banktrapporna. Jag satt där och spanade at alla hall. Flyttade mig till mitten av banktrapporna.
En vakt kom fram till mig och sa att det var farligt här ute. Jag sa att jag tittar at alla hall. Fullt fokuserad. Allt kändes som ett dataspel. Efter att vakten hade gatt sa gick jag till ena bankväggen och tryckte. Där hade jag en bättre syn över omradet. Det fanns tre ingangar i stort sett och allihop befann sig pa en lägre höjd. Vakterna hade ett vakthus som täckte den fjärde ingangen av omradet. Det kom fram en person till mig som var en kvinna som ville ha en cigarett eller busspengar. Jag var pa helspänd när hon kom och reste mig snabbt upp pa fötter. Men hade händerna i fickorna för att inte verka offensiv.
Senare efter det sa gick det nagon timme. Jag insag att jag skulle somna där jag var snart och det var ingen säker plats. Jag hade tidigare funderat pa att lägga mig pa en plattform som fanns framför mig. Den var högt upp, avspärrad och jag hade inte sett nagon ga upp där tidigare. Och den hade bara en ingang och man kunde ligga där utan att bli sedd. Jag hade ocksa beräknat att jag skulle hinna ta mig upp pa fötter snabbt för att kunna försvara mig bra och inte bli överaskad. Men ocksa sa att det inte kunde komma sa manga zombies pa samma gang. Eller omringa mig. Typ som i cs. Eller vampire slayer. Jag tror att jag har blivit lite paverkad av bade Southpark (tv-serie) och dataspel. Om det är bra eller daligt vet jag inte.
Jag tittade mot vakthuset och sag att det var mörkt. Sa jag tittade mig om och kollade om nagan annan sag. Sedan gick jag uppför trappen till plattformen. Jag lade mig i mitten mot väggen för att inte bli sedd. Sedan hade jag öron och ögonen öppna för andra zombies (jag tror att just ”zombies” för att de hemlösa gar sa langsamt).
Flera ganger trodde jag att jag hörde nagon, men det kom aldrig nagon. Jag reste mig aldrig upp för att undvika att tillkänna ge mitt gömställe för zombisarna. Jag somnade hela tiden fran och till. Varje gang jag vaknade sa kollade jag snabbt mot ingangen heller hörde febrilt efter fotsteg. Varje rörelse eller nagot som liknade en zombie tittade jag efter. Överlevnads instinkten. Antingen fly eller försvara sig. Jag valde att försvara mig. Kanske för att jag inte kunde fly nagonstans. Vem vet?
Sedan sag jag ljuset. Gryningen. Jag hade överlevt natten.

Nästa dag sa försökte jag byta mina pengar pa andra banker som var stängda dagen innan. Men ingen ville ha svenska kronor. Sedan kontaktade jag min mamma via ett internet café och jag var ganska orolig för att det skulle kosta för mycket (där fick jag ett nummer för att ta ut mitt betalkort som skulle komma pa fredagen dagen därpa, just da var det onsdag). Jag hade inte sa mycket pengar just da och ville gärna ha rad med en buss till San José. Att lifta kändes lite riskabelt och jobbigt.
När jag kom fram till bussen till San José, sa visade det sig att jag inte hade tillräckligt mked pengar i alla fall. Jag saknade 800 colones. Skit! Tio min kvar innan bussen skulle sticka. Jag tog upp en oanvänd tejp rulle som används för skavsar. Sedan gick jag runt och fragade om folk ville köpa den. Som tur var sa var den en sjyst kvinna som maste ha sett hur desperat jag var, för hon köpte den. Yes. Jag har klarat mig ett tag till.

San José
Konsulat. Vad är det för nagot egentligen?
Ingen bank ville byta mina svenska pengar. Sa jag gick till det svenska konsulatet.
Men det var typ nedlagt och hade sin lokal i nagot annat företags konorslokal. Men det fanns tva personer som försökte hjälpa mig, typ. De skickade mig till en annan bank i närheten, men det var samma visa där ocksa. Sedan bad de mig ga till en bank langt bort at helvete med en taxi, men hur fan ska jag göra det när jag, just da inte hade nagra pengar alls?
Sa jag vägrade. Jag undrade om det fanns en svensk person kanske som kanske kunde byta mina 300 kronor, eller om jag kunde lana pengar fram till pa fredag. För jag ville inte testa hur det var i San José pa natten.
Efter mycket tjafs och väntetid sa fick jag byta min svenska kronor mot dollar. För jag fick prata med en svensk kvinna som jobbade hos ambassaden i nagot annan latinamerikanskt land och hon skulle komma till Costa Rica dagen efter. Sa efter att jag förklarade min situation sa kunde hon ta mina svenska pengar dagen efter och jag kunde byta med de som arbetade pa konsulatet (som var nedlagd?) Ja. Jag har överlevt.

Sahär efter at hade det varit enklare om jag hade vetat att man kunde överföra pengar via Western union och ta ut dem lite här och var i Costa Rica. Da hade det inte varit lika svart eller behövt sova ute. Och nu kommer jag alltid att sprida ut mina pengar och förvara dem lite här och var. Resecheckar är ocksa bra att ha med sig sa att man kan betala med eller ta ut pengar pa andra banker.
Jepp. Sa är det

Stranden
Jag tog mig över till stillahavs kusten vid Mal Paìs i Costa Rica. Pa vägen träffade jag fler backpackers som ocksa skulle at samma hall. Och sa träffade jag en gammal surfare/hippie/programmerare som hjälpte mig mycket att komma rätt. Och där fanns det jag sökte efter, palmer med kokosnötter, vitastränder och en massa olika surfare. Riktigt najs. Men ocksa hittade jag ett hostel som heter Tranquilo (betyder lugn). Där bodde det en massa sköna surfare och man fick pannkakor till frukost. Det var lite farlig bara för man fastnade mycket pa Tranquilo med engelsk talande folket där, istället för att ga ut och träna min spanska.

Men da hände det…
Jag hade precist testat att surfa (det gick inte sa bra men det var kul) och jag lag under nagra skuggande palmer och slappnade av. Surfbrädan och min väska med min planbok och nagra andra grejer som min mobil, lag brevid mig. Jag sa till mig själv att jag inte ska somna. Da kan jag bli av med mina saker.
Men när jag lag där och blev totalt avslappnad sa hände det. Jag somnade.
Boom. Svart. Vaknade sedan med ett ryck. Kollade snabbt omkring mig. Allt var kvar förutom min väska. Jag tittade panikslagen omkring mig för att se om den lag lite längre bort. Men den var borta. ”Klantskalle!” Varför kunde jag inte lämnat den pa Tranquilo?
Jag rusade mot närmaste it-cafè och loggade in pa msn. Som tur var var min lillebror Lukas inloggad och jag kunde be honom kontakta resten av min familj för att spärra mitt betal kort och ta reda pa andra saker. Jag hade blivit av med runt 100 kr fran min planbok, och jag hade inte mycket pengar pa mig. Sa jag fick ta tillbaka pengar fran Tranquilo, för jag hade betalat för en natt i förväg.
Jag hade med hjälp av min familj beställt ett nytt kort som skulle komma till San Josè pa fredag. Men jag hade nagra svenska pengar runt 300 kr, sa om jag fick dem bytta till colones sa skulle jag klara mig fram till fredag.
Packade sedan ihop mina saker sa snabbt som möjligt och begav mig mot Puntarenas för att kunna byta mina pengar och komma närmare San Josè.

Varit pa farmen i en vecka nu. Det har varit en speciell upplevelse. Familjen har varit snälla och trevliga. Maten har varit god (alltid bönor och ris med nagot extra) sa där kan jag inte klaga. Jag har
varit för det mesta ensam, men de tre senaste dagarna har tva kanadensare varit pa samma gard. De var trevliga typer som ungefär har samma mal som jag med resan. Desto fler desto roligare. Allt har varit väldigt exotiskt och jag har fatt se kakaofrukten och ätit kakao bönor. Sett kolibris, exotiska grodor, bananer utanför fönstret. Smakat pa besk drink av nagon konstig frukt. Spelat kort pa kvällarna och pratat sa gott det gar med familjen.

MEN…jag missuppfattade hela penga grejen. Jag far inte 9 dollar per dag, utan betalar farmen 9 dollar per dag. Och jag betalade i colon sa det blir ungefär 50kr per dag. Själva grejen är att arbetet har bestat av att sa bönor i stekande sol uppe i bergen pa en brant sluttande berg…riktigt hart arbete där man tror att man ska dö av värmeslag. Sa jag borde fa minst 50kr i timmen för arbetet! Det känns da att hela voluntär grejen blir mer en affärsidé och tappar hela sin poäng. Jag menar va fan! 6 timmars hart arbete! Nej, sa jag till mig själv, endast en idiot stannar kvar för att betala för att fa arbeta (stackars kanadens satar som stannade kvar). Sa när jag fick min insikt, sa betalade jag för mig, sa tack och adjö och begav mig mot kusten för att snorkla, surfa och hitta salsan. En natt pa ett bra hotell kostar 50kr och maten runt 20kr pa en mathack, sa jag tycker att det är ett bättre deal. Imorgon tar jag tar jag en ny buss för att upptäcka kusten!

¡Hasta lluego! (Vi ses!)

Jepp. Pa väg till farmen som jag skulle bo sa var det en massa hinder. Det regnade en hel del som gjorde att stenar och lerjord hade fallit ner pa vägarna (Costa Rica är väldigt bergigt). Och bussen som jag akte med fick stanna och alla passagerare fick ga. Men som tur var sa blev jag och nagra till upplockade pa vägen. Men när jag väl skulle aka den sista bussen sa var den inställd pa grund av vädret.

¿Hur ska jag göra?

Ja, antligen framme! Skont att slippa jobbiga USA som staller dom mest idiotiska fragorna. Vem ar det som sager jag till fragan om man ar terrorist? Tror de seriost att en terrorist skulle saga ja?

I Costa Rica sma duggar det, men det ar valdigt behagligt klimat och vader. Vet inte hur varmt det ar men man kan helt klart ga i t-shirt och shorts.

Ska nu hitta min buss vidare till garden.

¡Hasta lluego!

Nu bär det snart av. Har packat ner allting som jag behöver. Känns lite overkligt att det är imorgon som jag ska åka. Det har alltid varit någonting i framtiden som jag skulle göra. Men jag ser fram emot det som tusan.